Stockholm marathon 2010

Då var det genomfört, Stockholm Marathon 2010. Årets upplaga bjöd på perfekt löparväder i mitt tycke. Solsken, lite vind och runt 20 grader varmt.

Åkte upp i god tid för att hinna hämta nummerlapp, äta lite lätt, ladda batterierna och insupa atmosfären på Östermalms IP. Kände mig lugn och laddad innan loppet och kroppen kändes bra så jag bestämde mig för att gå för 3.15. Det fick bära eller brista. Jag visste att uppladdningen sista månaden inte varit optimal. Men vem kommer ihåg en fegis.

När väl startskottet gick och startfältet drog iväg kändes det riktigt bra. Kroppen var med på noterna. Försökte ta sikte på 3.15-farthållarna och hade dom inom synhåll. 3.15 innebär en snittid på 4.37 per km. Farten var något högre, runt 4.25, men det kändes bra så jag kom snart in i min rytm. Efter ca 1 km kom jag upp jämsides med Staffan aka “4.30-fart genom livet” vars blogg jag följer. Vi gjorde sällskap ända fram till 22 km. Det var en mycket bra draghjälp och fram dit kändes det väldigt bra. Vi höll ett jämnt och bra tempo, ungefär 2 minuter före tidsschemat.

Vid 22 km började det tjockna till med folk och Staffan ökade tempot lite men jag vågade inte hänga med, så därifrån fick jag klara mig på egen hand. Det visade det sig senare att Staffan gick i mål på 3.09. En grymt bra prestation.

Fortsatte det jämna tempot på Djurgården men vid 25 km kom den första mentala svackan. Benen började ge sig till känna och inte så mycket folk som hejade. Kom dock tillbaka igen när vi väl kom in på Strandvägen igen och det kändes återigen som att det skulle kunna gå vägen.

Vid Kungsträdgården stod delar av min fans och hejade vilket gjorde att man fick lite ny kraft. Tyvärr tog den ganska snabbt slut och upp mot Slussen började det kännas riktigt tungt. Det var inte så mycket benen som sa ifrån utan snarare kraften i kroppen som började sina. Jag hade bara druckit vatten första varvet för att undvika magproblem och jag vet inte om det var det som tog ut sin rätt.

Söder Mälarstrand kändes som en evighet men tack vare att det är så mycket folk ute och hejar så biter man ihop lite extra iallafall. När man skulle över Västerbron kändes det att man hade sprungit 34 km men jag tycker ändå det gick hyfsat över den.

Sen kom nästa riktigt tunga svacka, Norr Mälarstrand. Jag visste att det fanns avslagen Cola vid Stadshuset och det drev mig sakta framåt. Den gav en liten kick och man blev lite piggare igen. När jag passerade Centralstationen mosade jag i mig en banan och fick lite till energi. Även här fick jag glada hejarrop av mina fans som bar fram mig.

Här började jag känna att snart är jag i mål. Jag stretade på och försökte springa så gott det gick. När backen på Odengatan var nådd började jag få krampkänningar i ljumskarna vilket gjorde att jag fick lägga om löpstil. Det kändes som det gick i snigelfart. Vid det här laget visste jag att 3.15 inte fanns inom räckhåll. Nu handlade mer om att sätta nytt pers, alltså under förra årets 3.31. Det visste jag var möjligt och det var det som drev mig framåt. Jag bet ihop och stretade på sakta men säkert framåt.

När jag väl kom upp till Valhallavägen igen och såg Stadion var det en grymt skön känsla. Målet var inom synhåll. Bara sista lilla biten kvar, in genom porten i Stadion, se publiken i solskenet. Underbar känsla. Sista 250 m på gummimattorna, korsa mållinjen. 3.26 blev sluttiden.

Den fjärde maran var genomförd.

Bilder kommer förhoppningsvis framöver när de trillar in.

Nu tar vi sikte mot Ironman i Kalmar den 31 juli, då ska det springas marathon igen.