3.31.42 tog det att ta sig runt denna gång. Det visade sig bli tuffare än tänkt. Årets dittills varmaste dag i Stockholm blev det denna marathonlördag.
Jag kände mig riktigt sugen på att springa på förmiddagen och formen har känts bättre och bättre den sista tiden så jag bestämde mig för att sikta på att gå i mål på 3.15. Det skulle visa sig vara lite för tufft men hade jag inte gett det chansen så hade jag ångrat mig. Det höll fint fram till strax innan 3 mil, kände då hur låren började göra sig till känna. Slog av lite på tempot för orka ända hem. När det sen var 5 km kvar började krampen komma på allvar, låren började krampa, steget blev kortare, det började rycka i ljumskarna och vaderna började också rycka. Fick lite avslagen Cola som tillfälligt piggade upp, men tyvärr i det läget hjälpte det inte så länge. Slutkilometrarna blev en enda kamp för att ta sig i mål. Tempot sjönk till 5.30 för att till slut dra över 6 min sista kilometrarna. När man är trött och sliten känns det väldigt jobbigt när många springer om dig, man vill ju vara den som springer om inte blir omsprungen.
Det är med blandade känslor som jag summerar gårdagens lopp. Jag är glad att jag kom i mål på en skaplig(bra) tid, jag är glad att jag valde att sätta allt på ett kort och satsa på 3.15. Jag är dock inte nöjd med att inte orka ända in i mål. Vet inte om det berodde på värmen eller om jag bara inte är tillräckligt bra för den tiden. Vad jag vet däremot är att nu blir det att fortsätta att träna stenhårt, löpning, cykel och simning. Sommaren har knappt börjat.
