Kalmar race report

Det är många tankar och reflektioner som finns i huvudet nu efter att ha genomfört min första Ironman. Ska försöka att förmedla lite av dom och även hur det kändes att genomföra den.

Vi åkte ner till Kalmar i torsdags med lånad husvagn, hela familjen och jag. Det var skönt att komma ner redan på torsdagen så man i lugn och ro kunde gå och hämta nummerlappar, gå på pre-race möte och flanera lite på stan på fredagen. Det vimlade av triathleter på stan många okända men även en del kända från nätet.

När vi kom in till stan på fredagen blåste det riktigt rejält och vi fick höra att det var 14 grader i vattnet vid bojen längst ut, huh! Insåg redan då att simningen kommer bli kämpig. På pre-race mötet fick vi veta att banan lagts om och att vi skulle hålla oss närmare land där det var lite varmare.

På fredagkvällen kom ytterligare en supporterskara ner för att heja på mig. Försökte komma i säng skapligt men det var allt annat än lätt att sova, det var många tankar som for runt i huvudet. Några timmars sömn blev det väl iallafall.

04.30 ringde klockan på lördagmorgonen, strax innan dess hade jag blivit väckt av några regndroppar på husvagnstaket. Nej inte det också var tanken som for genom huvudet. Åt en rejäl frukost trots att hungern inte var speciellt stor. Packade på bilen och for iväg in till starten med Thomas.

Väl inne vid start var det bara att packa upp grejerna på växlingsplatsen, dubbelkollade att allt var med. Ner till simstarten och uppmärkning på vänster ben. Förut blev man även märkt i ansiktet men det hade blivit förbjudet till i år. Där fick vi reda på att det var 16,1 grader i vattnet och att det därmed skulle gå att genomföra full simsträcka, gränsen går vid 16. Det hade varit riktigt surt att inte ha fått köra fullängd när det är det man har tränat för. Men fy f-n 16 grader är inte varmt ens i våtdräkt.

15 min före start var jag på plats vid starten igen. Gick ner och doppade mig för att inte få en allt för stor chock när man hoppade i. Kände hur pulsen gick upp av bara kylan. Träffade en del kända ansikten och vi önskade varandra lycka till. När nationalsången började spelas bröt solen igenom molntäcket och det blev helt magiskt att stå där på stranden. Äntligen var det dags, det man tränat för så länge nu.

Simning 3860m

Startskottet gick och eliten drog iväg. Jag höll mig på en kant för att undvika den största trängseln. När sen började simma om kylan i ansiktet mot en och jag kände hur svårt det blev att andas. Hjärtat rusade och det kändes inte alls så bra som jag hoppats. Lyckades lugna ner mig och kom in lite bättre i andningen. Det var riktigt trångt och bökigt hela första varvet, speciellt när man kom in för varvning. Ut på det andra varvet gick det lite lättare till en början men efter första bojen började jag nu känna av vågorna och det blev svårt att crawla. Växlade mellan crawl och bröstsim. Fick krampkänningar några gånger men drabbades inte av någon panik utan tog det i min takt.  In för andra varvning såg jag min hejarklack för första gången. De berättade efteråt att jag såg helt frånvarande och borta ut då och de var rädda för att jag inte skulle fixa det. Jag bet ihop de sista två varven och kom in till växlingen efter 1.22. Trodde verkligen inte det hade gått så bra trots allt med tanke på att jag växlade så mycket mellan bröst- och frisim.

Inne på växlingen tog jag god tid på mig. Drog på mig en tunn långärmad undertröja till cyklingen vilket var ett riktigt bra drag. På med cykelskor och hjälm och sen iväg.

Cykling 180,2 km

Det var en riktigt stor befrielse att få sätta sig på cykeln. Det rullade lätt ut ur Kalmar i medvinden och benen kändes kanon. Började äta och dricka ganska omgående på cyklingen för att fylla upp förråden. Cyklingen kändes oförskämt bra, det rullade på runt 35 km/h utan större ansträngning. Det var bara att njuta och hålla sig kall, det återstår ju trots allt ett maraton efteråt. Första varvet gick utan problem och man fick hela tiden glada hejarrop från kanten och bra service vid langningsstationerna. Man blev även sporrad av de cyklister man mötte trots att de låg för en själv. Efter andra varvet kändes det också mycket bra förutom ett pungskav som jag upptäckte vid första pisspausen. Det var dock inget som hindrade mig eller störd så mycket. Fortsatte att hålla ett snitt kring 34 på andra varvet. På tredje varvet blev jag tvungen att stretcha ut kroppen till och från cykeln men kännde mig fortfarande pigg i kroppen och det kändes som jag verkligen valt ett anpassat och bra tempo. Det här var verkligen en sådan dag som verkligen njöt av cyklingen, det var en underbar känsla en slags runners high fast på cykel. Drabbades inte av några punkteringar eller andra problem med cykeln vilket inte hade varit så kul.

Även i den andra växlingen tog jag det ganska lugnt och såg till så jag fick med mig allt och stretchade även ut benen lite.

Löpning 42195 m

Ut på löpningen kändes det bra i benen. Körde på med små lätta steg och hittade flytet ganska snart. Stärkt av publiken och alla hejarrop gav jag mig iväg mot första vändpunkten. De första 7 km flöt på riktigt bra och det kändes helt ok i kroppen. Fyllde på med Cola och vatten vid varje vätskestation. Försökte heja på de kända ansikten som man möte på vägen. Vid 14 km började det att bli lite motigare men hade jag kommit så här långt så skulle jag ända in i mål. På andra varvet började jag ta korta gå pauser vi vätskestationerna för att samla lite krafter och mobilisera mer kraft. Jag tänkte på mina nära och kära som stod in i stan och hejade. Varje gång jag passerade dom fick man en kick att fortsätta och jobba på. Med ett grönt och ett rött band kring armen var det så till slut dags att ge sig ut på den sista 14 km:s slingan. Nu var jag rejält trött och sliten men jag intalade mig att det är detta jag tränat för och nu ska vi bara ta oss i mål. Ett steg i taget, en fot framför den andra, ett steg närmare mål. 6 km från mål var jag tvungen att stanna på dass för andra gången. All sportdryck, vatten och cola hade gjort att magen inte var helt med i matchen. Jag tror dock att jag tjänade mer på de 2 korta stoppen än om jag hade struntat i det och kört på med magsmärtorna. Sakta men säkert stretade jag mot målet.

När jag passerade sista rondellen och bara hade “upploppet” kvar fylldes kroppen med så mycket känslor. Det var nästan så tårarna kom när jag såg min hejarklack 300 m från mål. Äntligen var jag framme, jag hade gjort det, jag är en Järnman. Tiden blev till slut 11.38.52. Tolv timmar något slags mål jag hade satt upp och det lyckades jag med.

Ett super stort tack till det stöd som min familj och vänner gav mig under hela loppet och under förberedelsetiden.

Tack till alla andra som också supportade mig under vägen, kända och okända.
Tack för goda servicen utmed banan.

Chansen är nog ganska stor att jag står på startlinjen även nästa år. Förhoppningsvis ännu starkare och snabbare.

Säkert har jag glömt en massa saker men det är inte helt lätt att få med allt som hinner snurra igenom huvudet på nästan 12 timmar.