torsdag 9 september 2010

Reflektion

Passar på att varna för ett av mina diffusare inlägg hittills men att skriva ner det som snurrar i huvudet ger plats för nya saker att fundera på.

Jag har funderat kring mina maratonlopp och framförallt på splittiderna mellan första och andra halvan. Som jag skrivit förut brukar jag tappa väldigt mycket sista milen och helgens lopp var inget undantag. Jag hade ju för avsikt att testa en ny taktik denna gång men ändrade den i sista stund och då blev utfallet som vanligt.

Om man tittar på splittiderna för första och andra halvan av loppet i lördags så skiljer det 15 minuter. 1.34 på första och 1.49 på andra ungefär. I mitt tycke är det alldeles för stor skillnad, de borde ligga närmare varandra i en bra värld. Samma sak om man tittar på Stockholm maraton, där var skillnaden t.o.m ännu större, 18 min. Visst det är väl bara att slå av på farten på första halvan så närmar de sig ju varandra men då springer jag ju mycket långsammare mot vad jag har kapacitet för vilket jag ju inte vill.

Jag har hela tiden efteråt tänkt att det nog är orken i benen och kroppen som tagit slut men nu efter lite analyserande har jag funderat på om det inte är lika mycket huvudet som säger ifrån. Tanken slog mig efter att ha läst ett blogginlägg av Runheim på Runners world. Jag liksom tröttnar på att springa efter 2,5-3 mil och orkar därmed inte hålla farten uppe. Jag tycker det känns ganska jobbigt att det känns så och förmodligen därför som jag inte erkänt det förut.

Snabbhet, styrka, uthållighet o.s.v känns enklare att träna upp än psyket, den mentala biten. Jag har inte receptet på hur detta ska lösas men jag kommer framöver, nu när grundträningen drar igång igen, köra minst ett långpass över 2 mil i veckan. Det får gärna bli pass på 2,5-3 mil också bara för att ytterligare vänja huvudet vid detta. Det behöver inte gå speciellt fort på dessa. Jag vet att jag slarvat med långpassen förut och kanske är det den pusselbiten som fattas för att jag ska kunna springa en mara ner mot 3.10, kanske t.o.m 3.00.

Kanske inte så intressant läsning för er andra men att skriva mig av det som snurrar i huvudet ser jag som en sorts terapi. Är det någon som har bra tips eller känner igen sig i detta problem så tveka inte att skriva en kommentar. Tack för ordet!

3 kommentarer:

Staffan sa...

Jag känner igen det du skriver, på mina två första maror i Stockholm -08 och -09 hade jag split-tider ungefär som dina och jag upplevde att jag liksom "gav upp" fast jag egentligen hade orkat fortsätta.

Jag har tyckt att långpass en gång i månaden på minst 30km varit ett bra recept för att träna "skallen" men egentligen gjorde jag inget annorlunda i marauppladdningen i år, när jag ju sprang en SNABBARE andra halva och orkade hela vägen in i mål...lite skumt är det...

Anonym sa...

Nu är jag inte i närheten av din kapacitet men har också problem med långpassen. Får jag ihop ca 20K är jag mer än nöjd. Senaste veckorna har jag kutat ihop med kompis vilket gör det lättare.

Tror kontinuerlig träning är det enda som gäller för att bli riktigt bra på maran. Långpass på 25 eller 30 km borde inte spela någon roll i det stora hela.

För övrigt tycker jag just inlägg av det slaget du nu skrev är intressanta, tankar som snurrar för att utvecklas som löpare är kul att ta del av.

Zandra sa...

Att slå av på takten i början, kan iofs resultera i att du orkar hålla ett högre tempo på slutet och istället ge en negativ split. Det behöver inte alls leda till en sämre tid, tvärtom.

För att träna upp pannbenet skulle jag säga fler än 10 pass >30 km inför loppet. Självklart inte i tävlingsfart. Släng gärna in en ultra på kanske 50 km i riktigt lugnt tempo också.