Sala Silverman the story

Här kommer den lååånga versionen av min triathlon debut. Tyvärr innehåller den inte så mycket bilder men får jag tag i några efteråt så kommer jag lägga ut dom här.

Vi tar det från början. Klockan ringde 04.00, upp och äta en stadig frukost, packa bilen och sen iväg. Dryga 2 timmars bilfärd med kaffe, nattradio och soluppgång.

Väl framme var det att hämta nummerlapp, fixa cykel, checka in grejerna och göra i ordning sin anvisade växlingsplats.

Efter pre race mötet släppte det mesta av spänningen och nervositeten. Nu var det bara på med våtdräkten och invänta starten. Det kändes att det bara var 17,5 grader i vattnet men med våtdräkten blev det ganska snabbt varmt.

En minut kvar till start. 

Simning

Simningen vill jag helst bara stryka ett streck över. Efter ca 3-400m kände jag smått panik, det här kommer aldrig gå. Hade troligen startat lite för fort. Fick ingen rytm alls, orken i armarna började redan tryta. Gick över och simmade bröstsim provade att växla tillbaka till crawl och då kom samma känsla tillbaka igen. Och så höll det på hela vägen in till växlingen. Den öppningen gav mig ingen bra känsla, trodde det gick mycket långsammare än vad det egentligen gjorde. Hade ingen aning om hur lång tid det hade tagit förrän jag faktiskt kom i mål. Det visade sig att jag simmat på 34 min. Hörde efteråt att banan troligen inte mätte 1930m vilket tiden också tyder på men iallafall.

När jag väl kom upp på stranden var det med en lättnad i kroppen. Äntligen var detta avklarat.

Den lärdom man kan dra av denna del av tävlingen är att, som jag redan tidigare i sommar konstaterat, jag måste träna mycket mer simning. Simningen är min klart svaga punkt. Nästa sommar måste det börjas mycket tidigare att simmas i sjö för det är helt annat än mot att simma i bassäng.

Cykling

Växlingen mellan sim och cykel gick ok med tanke på att jag aldrig testat detta moment förut. Hade lite problem att få tag på stroppen till våtdräkten men när jag väl hittade den fick jag av mig den fort.

Det var med en skön känsla jag gick ut på cyklingen, äntligen en disciplin som jag behärskar till skillnad från simningen.

Kom in i ett bra tempo från start och började ta andra cyklister. Alltid en skön känsla att cykla om andra istället för att bli omkörd.

Eftersom min kuddar som skyddar armbågarna på tempobågen hade blåst av på vägen upp till Sala. Tänkte inte alls på det när jag ställde cykeln på taket. Det var ingen skön känsla att ligga i aeroposition med armarna på två stora skruvskallar. Men det var bara att bita ihop och försöka flytta armarna med jämna mellanrum.

På första varvet var inte blåsten så påtaglig men ju längre loppet gick ökade vinden. 2/3 av loppet kändes det som det var kantvind men det var inget som jag tyckte påverkade mig så mycket. Det kom även en kort regnskur. Det var sista milen som vinden kändes mest jobbig, kanske inte så konstigt.

I år var tydligen cyklingen förlagd till en ny bana där vinden skulle komma åt mindre. Det kändes ju som ett bra val. Det var ett trevligt cykelvarv varav 1 mil på en riktigt liten, krokig och omväxlande väg. Resterande gick på lite större väg.

Löpning

Växlingen mellan cykel och löpning funkade bra. Men man är bra skakig i benen när man ska ta sig av cykeln och in i växlingsområdet.

Fick på mig löpardojorna och kepsen och sen iväg. Tog ett lugnt och fint tempo för att känna hur benen kändes. Redan efter någon kilometer började jag känna ryckningar i lårmusklerna, inte den känslan jag ville ha. Efter 3 km hög krampen till i insidan av låret. Shit, tänkte jag det här kommer bli långa 21 km. Stannade till och försökte stretcha och krampen släppte. Fortsatte sen iväg, på nya ben kändes det som. Vet inte riktigt vad som hände men resten av loppet var jag inte ens i närheten av kramp, riktigt skumt. Ändrade löpsteget lite efter stretchen kanske var det det som gjorde susen. Jag la mig i mitt tempo och fortsatte mala på kilometer efter kilometer. Sprang om fler stycken trötta löpare, betydligt fler än vad som sprang om mig vilket stärkte känslan ännu mer. Jag hade bestämt mig för att inte kolla tempo utan bara ha lite koll på pulsen så jag hade egentligen ingen aning om hur fort det gick, men det kändes bra.

Jag hade proppat ner kakor och gel i fickorna för att ha på vägen och för att undvika att gå in i väggen pga energibrist men jag klarade mig på det som serverades vid varvning och halvvägs ut på löparbanan. 

Löpningen genomfördes på en riktigt trevlig bana som bestod av mestadels grus- och skogsväg. Dock hade jag tagit beslutet att springa barfota i skorna vilket fick till följd att de små stenar från underlaget som kom in i skorna skapade ganska fina skavsår. Jag valde att ignorera dom och ta det sen när jag väl kom i mål.

Under hela sista varvet kom Europes The Final Countdown upp i huvudet. Kanske var det för att Christer Fuglesang hade åkt upp i rymden på morgonen och jag räknade ner kilometer för kilometer.

När jag väl korsade mållinjen var det med en skön euforisk känsla i kroppen. Jag gjorde det! Hade ingen aning om sluttid så jag frågade en kille som stod i målfållan och han sa runt 4.55. Jag trodde inte det var sant jag kom under 5 timmar, yeees.

Summering

Nu har jag genomfört min första triathlontävling men inte den sista. Sala silverman var ett mycket bra arrangemang som gav mersmak och som varmt kan rekommenderas. Bra service, trevliga funktionärer, bra banor.

Just nu känns det lite avlägset att dubblera de genomförda sträckorna nästa år men jag vet att det kommer ändras ju längre bak denna tävling kommer i minnet. Det blir bara att träna ännu mer i vinter och komma ut ännu starkare i vår.

Träffade också 2 killar vars bloggar jag brukar följa med intresse Roxen och Håkan Larsson. Alltid kul att träffa folk i verkligheten och inte bara via bloggar. Håkans sida kan jag varmt rekommendera om man vill ha bra tips och råd kring triathlon och är man intresserad av att springa riktigt långt ska man kolla in Daniels blogg.

När jag kom hem upptäckte jag att min cykel på biltaket också hade fungerat som fågelfångare. Blev nog en rejäl smäll för stackars fågeln.